Lervikstorp är ursprungligen ett torp, ibland kallat Lervika och ibland Skärdala, som löd under Ösby-Väsby säteri, vilket hörde till Östanå slott.  Torpet såldes av Östanå fideikommiss under senare delen av 1920-talet till en lantbrukare och drevs som fristående lantbruk fram till 1956. 1963 såldes Lervikstorp till ett fastighetsbolag (Dalarö Fastighets AB). Bolaget tecknade exploateringsavtal med Österåkers kommun där det bl a avtalades att kommunen skulle överta Lervikstorp sedan tomterna avstyckats.
65 fastigheter avstyckades från Lervikstorp och ett särskilt arrendekontrakt tecknades för torpet, som innebär att huset är friköpt och ett arrendekontrakt för marken tecknades på 50 år, till och med 2020.  Försäljning av tomterna började 1972, och priset varierade då mellan 29 000 till 45 000 kr. När sedan tomtägarföreningen som bildats 1973 tog den över äganderätten av Lerviktorp dvs stamfastigheten.

Lervikstorp röjdes troligen i början av 1800-talet i samband med att befolkningsutvecklingen i Sverige.  Säkerligen har dock de öppna strandängarna och i viss mån skogen, nyttjats för bete och för viss slåtter, långt tidigare.

Lervikstorp hade dagsverksskyldigheter mot Väsby, och ända in i förra seklet (1900-talet) drog drängar, pigor, läs söner och döttrar, som hörde till torpet iväg längs vägen till Väsby.  Det berättas hur ännu på 1920-talet hur fyra ungdomar sjungandes sågs vandra förbi de övriga torpen i tidig sommarmorgon för att återkomma sent på kvällen.

Men det fanns flera pålagor.

I ett kontrakt som torparen Lars Erik Holm tecknade med Östanå 1848 skrevs bl.a:

… att innan längre resor såsom till Stockholm och Norrtälje företagas, anmälan härom skall göras hos jordägaren eller dess ombud, för möjliga behov av mindre budskickningar, vid äventyr att eljest bekosta särskild budskickning …

Jorden på Lervikstorp hör inte till den bästa. Thule äng, som sträcker sig längs den västra delen av området, var ökänd för att vara mager mark.  Tar man fram spaden och gräver förstår man varför, under alven är det snart nog ren sand.  Björk och sälg verkar dock trivas bra, däremot inte fruktträd.  Det lär ha varit en baltisk flykting som anlade äppelträdgården på Björkholmen, men med nedslående resultat.

Sannolikt hade fisket också en stor betydelse här som på så många andra ställen i Roslagen.  Emellertid ville jordägare generellt att torparna skulle bruka jorden och inte ägna sig åt det för torparna mycket lönsammare fisket.  Kanske därför var fiskevattnet som hör till fastigheten så begränsat.  Möjligen har man i vissa tider kunnat delta i något fiskelag.  Ett visst fiske förekom dock alltid på Lervikstorps eget vatten. I anslutning till Lervikstorp finns två särskilda områden vid stranden, vardera av en normal tomts storlek, som fortfarande hör till Väsby. Fideikommisset använde dem som lastageplatser för timmer, eftersom man har sin mesta skog på Ljusterö och det före andra världskriget fortfarande var viktigt att kunna få ner timret närmaste vägen till vattnet på vintern, för vidare flottning med bogserbåt under våren.